2010-10-14
02:15:45
02:15:45
The roof, the roof, the roof is on fire...
Skumt att det kan ta så lång tid att upptäcka dolda känslor.
Det är väl iofs därför dom kallas just DOLDA känslor.
Har precis insett att branden var mer traumatisk för mig än vad jag först trodde.
Det jobbiga är att jag inte vill prata med nån psykologskit om det eftersom jag inte känner att så djupa känslor ska delas med en total främling, jag vet att det är just det man ska kunna göra med en psykolog men det funkar bara inte för mig.
Och samtidigt så vet jag (och förstår?) att mina kompisar eller pojkvän inte kommer orka lyssna på mig när jag blir djup och deppig..
Kan möjligtvis vara så att jag får för mig(?) att mina vänner inte riktigt orkar bry sig just pga att jag aldrig riktigt öppnat mig i nyktert tillstånd, att jag aldrig riktigt förklarat hur dåligt jag egentligen mår.
Men Jag har alltid kännt att det är jag som ska hjälpa och trösta eftersom jag på nåt sätt tror att genom att hjälpa andra så kanske jag kan hjälpa mig själv.
Jag vill ju kunna "blotta" mig totalt och bara kunna be om hjälp och förståelse, men samtidigt så känns det som att om jag gör det så kommer dom se mig som svag och ömtålig.
Jag vill verkligen inte riskera att mina vänner tror att dom inte ska kunna komma med sina problem till mig för att dom är rädda att jag inte kan "hantera" det.
Den bästa känslan jag får i mitt liv är att jag känner att jag på nåt sätt kan hjälpa dom jag älskar.
Tyvärr känns det som att dom inte kommer och pratar med mig om problem på samma sätt som dom gjorde förut.
Jag antar att dom skaffat nya vänner som dom känner är bättre på att hjälpa dom.
Det skulle vara så underbart att känna att jag vågar ringa nån mitt i natten och gråta, för det behövs.
Jag mår ju bra när dom ringer mig och gråter, om dom nu gör det, eftersom jag känner att när nån gör det så är jag värd nånting.
Värd att leva.
Men jag vet inte hur jag ska kunna öppna mig..
Till och med detta inlägg känns jobbigt att skriva, känns som att folk ser ner på mig om jag visar mig svag.
Förlåt för detta emoinlägg men jag behövde få det ur mig.
Förlåt för att jag inte kan vara stark för er.
Det är väl iofs därför dom kallas just DOLDA känslor.
Har precis insett att branden var mer traumatisk för mig än vad jag först trodde.
Det jobbiga är att jag inte vill prata med nån psykologskit om det eftersom jag inte känner att så djupa känslor ska delas med en total främling, jag vet att det är just det man ska kunna göra med en psykolog men det funkar bara inte för mig.
Och samtidigt så vet jag (och förstår?) att mina kompisar eller pojkvän inte kommer orka lyssna på mig när jag blir djup och deppig..
Kan möjligtvis vara så att jag får för mig(?) att mina vänner inte riktigt orkar bry sig just pga att jag aldrig riktigt öppnat mig i nyktert tillstånd, att jag aldrig riktigt förklarat hur dåligt jag egentligen mår.
Men Jag har alltid kännt att det är jag som ska hjälpa och trösta eftersom jag på nåt sätt tror att genom att hjälpa andra så kanske jag kan hjälpa mig själv.
Jag vill ju kunna "blotta" mig totalt och bara kunna be om hjälp och förståelse, men samtidigt så känns det som att om jag gör det så kommer dom se mig som svag och ömtålig.
Jag vill verkligen inte riskera att mina vänner tror att dom inte ska kunna komma med sina problem till mig för att dom är rädda att jag inte kan "hantera" det.
Den bästa känslan jag får i mitt liv är att jag känner att jag på nåt sätt kan hjälpa dom jag älskar.
Tyvärr känns det som att dom inte kommer och pratar med mig om problem på samma sätt som dom gjorde förut.
Jag antar att dom skaffat nya vänner som dom känner är bättre på att hjälpa dom.
Det skulle vara så underbart att känna att jag vågar ringa nån mitt i natten och gråta, för det behövs.
Jag mår ju bra när dom ringer mig och gråter, om dom nu gör det, eftersom jag känner att när nån gör det så är jag värd nånting.
Värd att leva.
Men jag vet inte hur jag ska kunna öppna mig..
Till och med detta inlägg känns jobbigt att skriva, känns som att folk ser ner på mig om jag visar mig svag.
Förlåt för detta emoinlägg men jag behövde få det ur mig.
Förlåt för att jag inte kan vara stark för er.
