Life On Mars

Önskar att jag kunde vara mer mig själv bland folk..
Utan att försöka hålla tillbaka vissa delar och främhäva andra.
Vet inte riktigt när det blev såhär för jag har inte haft svårt med det förut.
Kan bara inte slappna av på samma sätt.
Kan inte tänka "skit samma om det inte passar dom så behöver dom inte träffa mig"
Jag var på nåt sätt säker på att dom skulle stanna ändå.
Tror väl egentligen inte att jag skulle bli lämnad bara sådär heller.
Men jag vill så gärna vara gillad...
Wow vad sårbart det där verkade, hemskt.


Vill som sagt kunna vara öppen och sårbar.
Vill kunna be om hjälp.
Vill kunna ringa någon mitt i natten och gråta.
Men det är inte, och har heller aldrig varit, den jag är.
När jag är full kan jag öppna mig..
Men inte när jag är nykter.


Vill bara vara glad när alla andra ser på.
Det är ju som sagt inte deras problem att jag mår dåligt.
Då ska väl dom inte behöva lida?
Sen samtidigt är det väl det vänner är till för?
stöd?

Jag är helt vilse och vet inte vad jag ska tänka eller säga.
vet inte upp mot ner längre.
Så jävla forvirrad finns fan ingen rätsida.
Helvete vad det märks att vintern är här...

Hej då, går i ide tills typ april.