Life On Mars

För en gångs skull så känns allt så klart samtidigt som allt är så oklart.
Det osäkra i mitt liv känns som att bergsklättra utan säkerhetslina.
Men ibland så blir det mer som att hoppa bungyjump utan lina.
Vet att jag klagar ut i bloggen men det är bara för att jag inte ska behöva överbelasta mina nära och kära.
Vill ju som sagt inte att dom ska tröttna på mig.
Vill inte jaga iväg dom, vill inte vara ensam.
Ibland så känns det som att det bara är en tidsfråga.
Kanske är det min hjärna som spökar.
Kanske är det så det är.
Det jobbiga är att jag faktiskt inte vet..

Vet inte vilka som läser det här, vet inte vilka som bryr sig.
Allt jag vet är att det inte är någon hemlighet att jag mår dåligt.
Känns som att jag inte har något att vinna på att försöka dölja min sjukdom..

Jobbiga månader ni läsare har framöver med liknande inlägg.
Ska försöka blanda in några lite bättre inlägg.