Life On Mars

All press från att skolan startar har gjort mig till ett känslomässigt vrak.
det känns som om jag nu för tiden har lättare för att gråta än att lé..
jag tvivlar på min pojkvän och känner mig otillräcklig, jag gråter ungefär en gång om dan..
jag klarar inte av att gå till skolan.
jag är rädd.... rädd för att depressionen är på väg tillbaka.
jag vill inte att den ska komma tillbaka för jag vill inte förlora allt igen.. jag har inte tid med att den kommer tillbaka..
skolan väntar inte precis på en... jag har helt enkelt inte tid.
vilket så klart gör mig ännu mer depressiv.. va är det för fel på mig egentligen, vad har hänt. för ett tag sen var jag ju så lycklig. Varför kan jag inte bara få vara lycklig och normal för en gångs skull... jag vill slippa den här jävla depressionen nu men nej nej det går ju inte för den är kronisk. Hej mitt namn är Lina öster och jag är ett kroniskt deprimerat missfoster, trevligt att råkas...

ps. Förlåt älskling för att jag inte kan vara den du vill att jag ska vara. om jag kunde så skulle jag men dina krav är för höga... snälla tröttna inte på mig.