Life On Mars

Vad är en "normal" reaktion när allt blir för mycket?
När livet inte är värt smärtan längre?
När allt går fel och allt blir värre?
När smärtan inte längre är enbart psykisk utan även fysisk?
"fortsätt kämpa" säger dom.
"det kommer bli bättre" är ett annat populärt skitsnack..
Jag är trött på att "fortsätta kämpa" och det kommer inte blir bra...
Det är därför dom kallar det kronisk.
Jag älskar min pojkvän och jag älskar mina vänner men kan jag fortsätta leva bara för deras skull?
Gör jag dom en tjänst om jag avslutar allt?
Känns inte rättvist att tvinga dom att fortsätta stå ut med min skit.
Jag vill ge upp, jag vill bara få vila.
Kan någon bara slänga in mig på psyket innan jag gör nåt "dumt".
Finns en anledning till att man hyllar martyrer..

Jag säger att jag inte är fara för mig själv längre.
Vi vet nog alla att det inte är sant.
Det ända jag är större fara för,
Det ända jag gör större skada för,'
Är alla runt omkring mig,
Alla jag älskar,
Alla som haft oturen att känna mig.
Allt jag rör vid blir förstört,
Sabbat,
Jag ser folk som pussel och jag har sönder pusselbitar hos alla jag känner.
Dom förlorar oersättliga bitar.
Mina vänner har kommit ur sina depressioner men det var knappast pga mig.
Jag drog ner dom längre och längre.
Jag hindrade dom från att nå ytan så tidigt som dom hade kunnat göra.
Det låter som att jag tror att jag är så jävla viktig just nu.
Låter som att jag tror att jag har sån extrem stor inverkan på folk.
Dom älskade mig, dom litade på mig och jag förstörde dom pga det..

Jag menar inte att jag gav dom depressionerna, jag menar bara att jag hade kunnat hjälpt dom,
Dom hade kunnat må bättre tidigare om dom inte lärt känna mig.
Och jag var för feg för att avsluta mitt liv,
Var för feg för att rädda dom fråbn mig, jag är en köttätande bakterie och jag avslutar inte epedemin.
Jag står och tittar på medans jag förpestar allt jag har att leva för.
Om jag hade skurit lite djupare i 7'an.. om jag hade försvunnit så hade dom kommit över det och levt lyckligare.

FUCK!
Jag snodde deras liv, jag snodde deras pusselbitar.
Jag vill kunna ge det tillbaks, vill kunna förändra det förflutna,
Men skiten är att det förflutna fungerar på så sätt att det är absolut, går ej att ta tillbaka.
Går bara att "acceptera"
hur fan ska man kunna leva med det?
Vetskapen om att man enbart förstört saker,
Att man inte bidragit med något gott och vackert i sitt liv?
Ska jag stanna och fortsätta förstöra?
Eller ska jag lämna denna förbannade värld innan jag gör mer skada?
Kan ingen bestämma åt mig?
Jag kan fan inte göra det själv.
Vill inte vara självisk längre.
Dom skulle komma över sorgen..
Det vet jag.

Fuck, fuck, fuck!
Skulle "S" hittat sig själv tidigare?
Skulle "T" haft färre ärr som hon måste leva med?
Skulle "I" hittat meningen med livet tidigare?
Skulle "M" ha det bättre?
Skulle "Y" slippa depressionen?
Skulle "E" slippa känna skuld för sina dåliga peridoer?
Det jag vet är att mina framtida barn skulle slippa leva med en bipolär mamma som kommer ärra deras liv.

Inatt har jag sovit hela 3½ timme!:O
Love it!...
Vet inte om det är korrekt att sätta punkter efter utropstecken faktiskt..
Där ser ni! alla ni som säger att jag alltid ska ha svaret till allt och är lite av en besservisser,
Jag kan visst erkänna att jag inte vet svaret till saker.
Jag ska väl samtidigt inte behöva lida för att jag vet lite om mycket?
Nu svamlar jag så det är bäst att jag slutar skriva innan jag spinner vidare som en jävla kalmartrissa!

Byebye

För mig är livet som en klocka..
Så länge du inte låter batteriet ta slut som kommer alltid varje minut.
För varju sekund så kan allt hända samtidigt som allt är likadant.
Varje timme kommer alltid komma och varje siffra är likadan två gånger per dygn,
Varje dygn är likadant samtidigt som dom är så olika.
Mitt liv är som årstiderna, det är sommar, soligt och varmt.
Höst där allt är oförutsägbart och ruskigt.
Vinter där allt är kallt och mörkt.
Vår där nytt hopp kommer och värmen börjar sprida sig.
Och varje år är det samma sak.
Ni känner väl själva att man klarar vintern med hjälp av hoppet att sommarn snart kommer.
Tänk er min situation, om jag blir "rätt" medicinerad,
då kommer Hela mitt liv vara enbart en halvdan höst, ingen märkbar värme,
Ingen märkbar kyla,
Inge regn,
Ingen sol,
Inte ens åska.
Mina dygn kommer vara som att klockan alltid är 12,
Ingen variation.
Och vad händer med den Lina jag är under sommarn?
När jag är positiv, glad, skämtsam, positiv och allmänt energisk.
Den Lina kommer vara ett minne blott,
Hon kommer vara en skugga av den hon var, hon kommer vara ett tomt skal..
Är det här verkligen vad jag ska se fram emot?
You tell me, what would you do?



Det jag har att vänta mig